MoaMajken

Ok, de är nog van att se det mesta på spa’t……men hur mycket ska man förbereda sig liksom ? Att skrubba och peela känns ju bortkastat då det är därför jag går dit. Raka benen kan nog vara käckt. Känns lite som att bädda sängen innan hotellstäderskan kommer…..men det gör jag ju också.

/MM

image

När jag tackades av på gamla jobbet fick jag – förutom ett rejält blomsterarrangemang – ett himmelskt presentkort. Spa istan. 1.300 kr stod det. Shit pommes frites. En 40+morsa med två fritidsbarn, hus och allt annat som ska göras i livet går inte så ofta på spa. Inte jag iallafall 😉

Men vad passar bättre än att boka in paketet ”Från topp till tå” en fredag morgon/förmiddag när man är januariblek och sladdrig som en vetedeg och fnasig ? Dessutom när man ska börja jobba måndagen efter (jihaaa !!)

/MM

Jag är galet intresserad av program där människan kommer i fokus. Underhållning men med mening. Jag vill lära mej nåt och bli berörd.

Och jag har suttit med ett glas vin och min fleecefilt varje lördag och längtat efter att ”lära känna” skådisar och sångare på slottet. Och skrattar med Mia och hennes gäster på Gröto (gud vad jag önskar mej huset och moppen…) Och varje vecka hittills snorat och bölat ihop med Jill Johnson och hennes gäster på verandan. Gud så blödig jag är….. /MM

image

Efter moget (?) övervägande valde jag att säga upp mej från en fast anställning, ett heltidsjobb. Galet tycker säkerligen många. Modigt är ett ord som flera använt.

Hursomhelst ångrar jag inte mitt beslut en sekund. Det känns bra rakt igenom. Bra magkänsla och rätt val i hjärtat.

Efter ett långt och lyxigt jullov med familjen har jag således varit ”mellan två jobb” i januari månad. Intressant. För att hinna ringa runt och fixa intyg, gå på obligatoriska möten (annars blir man varnad – fy fy), söka jobb och vara tillgänglig för intervjuer måste man fasen vara just arbetslös…..

Har valt att se det som en nödvändig paus. Få perspektiv på tillvaron, lägga det gamla kapitlet bakom om mej och vara öppen för nytt. Hemmafru utan pengar, kort och gott ! Inget lyxliv men gott nog åt mej.

Barnen behöver inte kliva upp lika tidigt och får kortare dagar på fritids. Det är dom värda. Dom dagliga promenaderna när vi pratar om deras tankar och funderingar är värdefullt.

/MM

image

Sannerligen inte. Kontinuitet verkar inte vara min grej. Som den sanna Tvilling jag är går jag igång och lägger ner om vartannat.

Släktforska – kul ! 5:2-diet – ja ! Sortera i källaren – I’m on it ! Och sen brinner liksom tändstickan ut och slutar med ett avmätt. ”-jaha…?”

Det enda jag verkligen står fast vid är te, böcker och levande ljus.

/MM

Jag vet inte riktigt hur det gick till men det var definitivt inte jag och maken som lärde dom åka skridskor ?! Duktiga ungar…. och duktiga skola och dagis som låter dom öva och öva och öva……

Sonen åker faktiskt riktigt bra även om det är lite knivigt att stanna :-/ På bilden har han också sån där ”rullator ”men det är egentligen bara lillasyster som behöver lite stöd.

/MM

Tiden från att jag lämnade blodprover, i början av december, till resultatet i februari var ganska lång. Men ändå lyckades jag ”förtränga” och lägga det mesta av funderingarna åt sidan. Hela januari rullade på.

Sista veckan innan jag var kallad till Umeå tänkte jag dock inte på nåt annat. I princip. Varannan natt drömde jag att jag bar genen och varannan inte. Var såklart förberedd på båda resultaten… och hoppades självklart på att slippa det värsta. Att behöva oroa mig för lilla dottern.

En sån otrolig lättnad att få det enkla raka svaret ”-Du bär INTE genen”. Två månaders väntan och luften gick liksom ur en. Glädjetårar. Jag tror att jag hade kunnat hantera det andra svaret också men det är först och främst en galen lättnad att inte kunna bära det vidare till E. Hon är ändå bara 4½ år.

Den artikel jag hade med till universitetssjukhuset, för att ställa lite frågor, hade inte den genetiska rådgivararen själv sett innan. Hade jag haft all information när jag läste artikeln hemma (4 dagar innan besöket) hade jag varit mycket mer orolig. Så det var väl lika bra det…..

Hursomhelst är det – om man bär genen – 80% risk att man under sin levnadstid utvecklar aggressiv cancer i bröst eller äggstockar. Det är förbenat höga siffror. Och jag känner en otrolig tacksamhet.
Hoppas kunna hålla i den känslan och inte klaga så himla högljutt över en förkylning i framtiden :/
Det finns så otroligt många värre saker om man tänker efter.

kram
//MM